Different persons (Min historia) till Niki <3
Antingen får ni skrolla ner där ni va, om ni har läst den förr, eller läsa hela igen! (eller för första gången)
Rätt stolt faktiskt, men rätt pinsamt oxå xD men aja här är min historia: Different persons <3
Jag vaknar upp med ett léende. Jag hoppar plötsligt upp från sängen och drar gardinerna åt sidorna. Solen lyser mig i ansiktet och fåglarna sjunger utanför. Jag går sedan ner från trappan till köket och gör te. Sedan sätter jag mig mysigt i soffan med en filt och min kopp med te i handen. Vilken underbar dag. Anledningen varför jag är på så bra humör är väl för att jag drömde världens bästa dröm! Drömmen handlade ju om mig såklart , men det handlade om en kille med. Nu kommer det .. Mamma säger att jag har kommit in i purberteten. Är det verkligen så? För jag va förtjust i en pojke på vår gård när jag var liten. Jag fick aldrig reda på hans namn.. Men han va en av dom mystiska typerna. Han satt alltid för sig själv och bara lata sig längst vägen inne i skogen. Jag kommer ihåg honom så tydligt. Han pratade inte så mycket och ibland försvann han bara. Men sen fick jag höra att dom skulle flytta, och det var sista gången jag såg honom. Om purberteten handlar om att man börjar gilla killar och sånt måste jag väl va tidig i purberteten? För jag gillade ju den mystiska pojken när jag var 6 år. Men Om purberteten …
- Zukki!
Mitt tänkade blev helt svart och framför mig stog mamma.
- Vad gör du uppe så tidigt? Frågar hon medans hon sätter händerna på höfterna.
- Ehm .. Inget! Svarar jag och kollar ner i min kopp.
Mamma står kvar.. Jag bryr mig inte och dricker mitt te.
- Usch det har blivit kallt! Sa sedan jag utan att tänka på att jag nämde det.
Mamma kollar på mig och sedan kollar hon bort. När jag äntligen blev lättad för att hon gått så känner jag något slå mig i bak skallen, inte sådär hårt.. utan väldigt löst. När jag vänder mig för att se vad det va så var det mamma som hade kastat min tvätt på mig. Antagligen för att hon vill att jag ska sluta stöka till. Men just nu vill jag bara ligga i soffan och ta det lugnt.
Jag går i korridoren på väg till mitt nya klassrum, allting är nytt för mig. Det är första dagen på min nya skola och jag vet inte alls hur jag ska bete mig. Kommer dom se mig som annorlunda eftersom jag är vit? Kommer jag vara den ända som inte är från Japan i min klass?
Ni hörde rätt .. Jag och mamma har flyttat till Japan. Det hände strax före sommarlovet. Jag saknar Sverige, det gör jag verkligen! Men det är också kul att uppleva något annat. Anledningen varför vi flytta var på grund av min pappa .. Och mamma och jag ville bara glömma livet vi hade förr och börja om med allt! Jag förstår henne.. Vi har varit med om så mycket tillsammans, det var faktiskt en period där jag trodde att jag aldrig mer skulle få se min mamma le igen… Det krossade mig. Allt jag vill är att vi ska va som en vanlig familj som för i tiden. När allt var bra och jag var ett barn som behövde inte bry mig om något. Då sorg betydde något när ens docka gick sönder. Men nu är det inte så … Utan livet kommer ikapp en , snart är det väl dags för mig att flytta hem ifrån och börja jobba, betala en massa räkningar, få barn, försörja min familj.
Suck .. Livet blir jobbigare och jobbigare ju mer tiden går.
Om tiden bara kunde stanna för ett tag? Och man fick uppleva sin familj lycklig…
Bara om…
Innan jag tänkte klart för mig själv så stog det ngn framför mig. Jag kollade ner och ville inte va till något besvär, men allt blev mörk. Denna persons skugga täckte hela mig. Det kändes som att den bara stog där och kolla på mig, jag är tvungen att göra något, men vad? Jag kollade sedan upp och ser ett ansikte … Ett fint ansikte, med ett leende.
- Konichiwa.
Hör jag han säga helt plötsligt utan att va förbredd.
- Oh! Konichiwa. Svarade jag nervöst.
- Is this your class?
- Uhm .. Yeah! Yes it is!
- Okay, Then we are in the same class! My name is Akhiko Kaien , but you can call me Akhiko-san.
- Okay, Nice to meet you Akhiko-san! My name is Zuuki.
- It’s a pleasure to meet you .. Zuuki.
Han log mot mig, sedan gick han in i klassrummet. Jag står kvar utanför, Jag vågar inte gå in! Tänk om allt blir tyst och alla kollar på mig? ..
- Hello there! You must be Zuuki? Am I right?
Jag vänder mig om och där står det en äldre man.
- Yes that is me.
- Oh! I am your new teacher, My name is Misaki-Senpai, but call me Sensei.
Klockan ringde, Och alla var på väg I full fart till deras klass rum. Min lärare tittar på mig och nickar sedan går han in i klassrummet. Jag tar första steget in i klassrummet och då märker jag alla elevernas ögon på mig. Det va pinsamt, Men jag får väl bara ignorera det.
- Zuuki come here! Sa min lärare med en bok i handen.
Jag gick mot honom , alla satt ner vid sina bänkar och kolla på mig, dom undrar väl säkert varför han snackar engelska med mig? Eller vänta lite det kan dom väl inte göra, dom ser väl på mig att jag inte är från japan. Min lärare räcker boken till mig, jag tar imot den utan ett ord.
- Your place is over there.
Sedan pekade han på bänken vid fönstret brevid en kille.
- Thank you.
Sa jag lite tyst och gick till min bänk. Jag la sedan väskan på golvet och satte mig på min plats med boken jag fick från Sensei framför mig. Det är 20 elever i min klass, 13 stycken killar och 7 tjejer. Jag tycker att det är för många killar och för få tjejer här i klassen, tur då att det är en ny tjej i klassen… Sensei pratar japanska i klassen , men eftersom jag inte förstår japanska så kommer han sedan till mig och förklarar allt jag ska göra på engelska. Mamma har fixat kurser till mig där jag ska lära mig japanska på torsdagar efter skolan. Det kommer dröja att lära sig Japanska, men det är det värt!
Killen brevid mig tittar på mig. Jag känner det, Blicken är på mig. Jag vill så gärna kolla på han med eftersom jag inte har sett hans ansikte noggrant, men jag vågar inte. Kommer inte det göra hela saken pinsamt? Men han får väl skylla sig själv för jag tänker kolla! Eller .. Jag borde kanske inte det , men jag vill så gärna. Innan jag märker det så kollar jag mot hans håll men då vänder han sig mot katedern.. Jag vänder sedan håll jag med och kollar ut igenom fönstret. Plötsligt känner jag hur det vibrerar i fickan, ingen lade märke till det, Men det vore väl en dum idé att ta upp mobilen på lektion? Men jag gör det ändå.
Det är från Mallika , min mamma.
” Du glömde din lunch ” stog det i meddelandet.
Tusan också! Hur ska jag klara mig hela dagen utan något att äta?
” Jag kommer på rasten och hämtar den ” Svarade jag henne.
Första skol dagen så glömmer jag min matlåda, vad händer imorgon? Då kommer jag väl elda upp bänken eller något? Har jag otur så eldar jag väl upp hela skolan.
… Jag stoppar in böckerna i mitt skåp, det var en massa böcker jag fick sista lektionen. Jag märker sedan att det fattas en bok! Jag stänger skåpet och skyndar mig tillbaka till klassrummet för att se om min mattebok ligger där. Men plötsligt krockar jag i en person. Jag kände långsamt hur jag tappade balansen och ramlade bakåt.
- AAAAAOO! Skrek jag rakt ut.
Jag kände att någon låg över mig.
- HEY GET OFF ME! Skrek jag i panik och försökte knuffa bort personen.
- Oh, I’m sorry.. Sa sedan han och försökte resa sig upp.
Jag satt kvar på golvet , sedan tog han fram sin hand.
- Do you wan’t help to get up?
Jag tog tag I hans hand och han drog upp mig.
- I’m sorry if you did get hurt.
- Mhhm .. It was nothing, I’ve been in worse situations.
- Oh is that’s so? .. Well mhm .. I’m Kyohei , It’s nice to meet you.
- The pleasure is mine, I’m Zuuki.
- What a beautiful name!
- You think so?
- Yeah!
- Thanks, well Kyohei, Thanks for helping me up, but I were going somewhere, so …
- Oh I see, you are looking for this?
Han tog upp en bok från sin väska.
- That’s my book!
- Yeah I know, I were going to leave it too you , I thought that you forgot it.
- Oh, thank you very much!
- That’s nothing! What are you planning to do right now?
- Well , I don’t know .. Maybe go home and study.
- If you don’t have anything else to do, would you come with me to a cafe?
- Well yeah, sure!
- Great! I’ll just grab my bag.
- Hemma !
- Vart har du varit hela kvällen?
Jag sätter mig i soffan.
- Med en kompis, jag är helt utmattad.
- Jaså? Har du redan skaffat en vän första dagen?
- Mamma , man måste väl skaffa lite vänner då och då.
- En kille eller? ..
- Typ.
- Vadå typ? Transa?
- HAHA! Nej mamma, bara en kille i min skola .
Hon ger mig blicken… Blicken som har ett namn, BITCH-BLICKEN! Jag får alltid skumma rysningar av den blicken, min mamma misstänker alltid mig! ÄVEN FAST JAG INTE GJORT NÅGOT!!
- Mamma, jag går ut en stund. Sa jag utan att ens få ett svar.
Jag har inte varit ute så mycket sen vi flytta hit, Jag känner bara för att gå ut och kolla hur samhället är.
Jag går längs vägen vid en marknad, det var en massa med folk som stog runt grönsakerna och frukterna. Och här går jag som en idiot, utan pengar och bara kollar. Jag undrar hur mycket en frukt kostar här i J…
- Hello my friend, you buy food?
Jag vänder mig om och ser en trevlig äldre kvinna med ett léende i hennes ansikte, man såg på henne att hon var snäll, de sa glimten i hennes öga.
- No, thank you! Sa jag sedan och gick vidare.
Jag såg genast hur hennes léende försvann, och så gjorde hon med innan jag ens hann blinka. Sen känner jag hur någon tog mig i handen och drog mig igenom folkmassan, jag kunde inte se ansiktet.
- LET ME GO! Skriker jag allt vad jag kan.
Personen vänder sig om och det visar sig vara tanten som försvann några sekunder innan hon drog mig hit. Helt plötsligt stannade vi.
- Small girl, not out in night… It’s not good! Come with me home, and let’s eat food.
Man ska igentligen inte gå med främlingar, men jag såg på henne att hon inte menade något illa, jag nickade och följde med..
Väl hemma hos henne så var det en liten lägenhet med massa saker hängandes på väggarna, ett litet bord stog på golvet med två kuddar brevid . Man ska tydligen sitta på kuddarna … antar jag!
- Come here! Met my son.. Akira!
Hon drar mig in i köket och där står det en kille, han ser ut att va i min ålder. Jag känner igen han … Vänta lite! Det är han som sitter brevid mig i klassen! Akira…
- Hey. Sa han medans han höll på med ris kokaren.
- Hi! Sa jag och kolla ner i golvet, Jag skäms lite.
- Are you a good friend with my mom?
- Ehm well..
Hans mamma avbröt mig.
- YES YES! Very very good friend! Sa hon med de gulliga lilla léendet.
- I’m sorry, my mom is little strange. Sa han sedan till mig.
Jag nickade och försökte lée lite, Jag såg aldrig hans ansikte innan, han satt med ansiktet ner på bänken med sina armar runt , man han va faktiskt ganska så söt.
- Anat ana nani o hen’na imidesu ka?! Baka! (vadå konstig?! Idiot!)
Skrek hon till Akira och slog han löst på armen medans hon gick ut och började hänga tvätten.
- I should go, my mom must be worried.
- Why so soon? Why don’t you stay for dinner, I’m cooking rice and meat.
- Well, It can’t hurt to come home late? Right?
- That’s right!
Han log mot mig, då fick jag en känsla I hela magen. Det kändes bara underbart. Han tog fram tallrikar och la på mat på dom, sedan gick han in i första rummet och la de på bordet.
- Let’s eat! Oh Zuuki, can you bring my mom?
Han kom ihåg mitt namn, de var chockerande eftersom han låg typ och sov i klassen när jag presenterade mig, eller så va han vaken men osocial?
- No need bring me here, I here already!
Sa hon till mig och gav mig en klapp på axeln, hon var inte så bra på engelska men jag förstog vad hon sa. Alla vi satte oss ner, Akira gav oss pinnar. Jag kan inte äta med pinnar! Men säger jag det så kommer dom väl tro att jag är knäpp?
- Oh I see, you can’t eat with sticks? Sa han till mig med ett glatt ansikte.
- Actually… I .. can’t.
- I will learn you! It’s not easy but I think it will go okay!
Han tog tag I min hand och satte pinnarna I en viss position mellan mina fingrar.
- Now try!
Jag försökte röra dom, och jag lyckades!
- I made it! Sa jag glatt.
Han kollade på mig och log, och jag kollade tillbaka på han.. och log.
FORTSÄTTNING FÖLJER, DUN DUN DUN DUUUUN! <3 tack för mig, kopiera ej! // Zuuki <3
